En annan frågeställning som gjorde mig lite filosofiskt är just det här om lyckan är beroende av ägandet, det vill säga, lyckan i förhållande till det materiella ägandet? Jag tror att nu som det är mer och mer köppress blir fokusen kring det att må bra att bli pressad litet utanför vad som egentligen gör oss lyckliga. Det att äga en lyxig bil till 3 miljoner, gör det oss lyckliga? Måste vi ha en jobb som ger oss mer än 20 000/månad för att vara lyckliga? Jag tror att människor idag vill göra mer och mer för att imponera andra, inte nödvändigtvis bli lyckliga själva men för att försöka ge andra lyckan, vilket är bra, men man behöver också lyckan själv. Kanske känner vi längst inne i oss själva att vi inte förtjänar lyckan? Om man jämför med andra länder med mycket mindre BNP än Sverige tror jag inte att en såkallad happiness-nivå kommer att vara speciellt lägre utan jag tror att den kommer att vara högre. Varför? Jo därför att de lever inte i den västra världen, världen som kör 10x den normala hastigheten. Man blir inte pressad på samma sättet, har inte samma materiellen och kan därför, enligt mig, njuta mer av tillvaron.