Uppdaterat version av min berättelse "Unionen"

Två månader har gått och det känns som jag är i paradiset. Ett paradis fyllt med de mest underbara chokladerna och en minibar där jag kan välja vad jag vill utan att det kostar ett öre. Jag känner mig så tom, men ändå så full på samma gång. Fylld med det bästa godiset och tom för något annat. Jag fick börja med blanka blad igen, och till dessa porslinsliknande arken fick jag helt nya kritor. Kritor som jag kan använda för att teckna orsaken till mitt nya liv. Mitt liv som norsk i Sverige.

Det finns inget som kan beskriva mina nuvarande känslor, men jag ska göra ett försök. En gång kändes det som om vinden endast blåste mot mig under vägen jag vandrade. Det var en enkelriktad väg med många hål och en högsta lagliga hastigheten på 25km i timmen. Utmaningarna var stora, men nu är allt klart. Vägen är nyasfalterad och fri från motvind. Jag kan blicka bakåt samtidigt som jag ser framtidens horisont.

Det var första skoldagen och jag vaknade plötsligt av den fruktansvärda ringsignalen från mobilen. Det var mamma som ringde för att önska mig lycka till på första skoldagen. Jag tackade försiktigt med min nyuppvaknade röst och gick nästan i sömnen till badrummet för att fräscha upp mig då jag helt plötsligt fick syn på klockan. ”DEN ÄR JU FEM MINUTER ÖVER ÅTTA!” ropade jag högt medan jag löpte genom den mörka hallen och in i köket. Utan mättande effekt hade jag snabbt brett och slängt i mig två smuliga hårdbrödsmackor. Jag snörde på mig ytterjackan och lika hastigt tog jag på mig mina finaste skor. I stundens hetta, i stressen och tanken att skynda sig till skolan, låste jag mig själv ute från min nyligt köpta lägenhet. Förbaskat!

Jag sprang som en parningsredo däggdjurshane efter Norrbölegatan och när jag väl kom till lasarettet orkade mina ben inte längre. Med sjuhundra kraftiga hjärtslag i minuten parkerade jag hastigt med ett sista löpsteg. ”Jag måste sluta röka” tänkte jag uppgivet. Kroppen lydde inte längre och den egentliga korta biten till den nya skolan såg ut att vara milslång.

Utmattad och stolt anlände jag så småningom till Kaplanskolans ”centrum” och hjärtat Kakplan. Det var just då fullt trafikerat av jämngamla och nyblivna gymnasieelever, vilka jag åskådade med nyfikenhet och förtjusning. Alla kände förmodligen precis som jag. Denna flock av människor drog sig sakta och säkert mot aulan för gruppering och upprop. Jag hade under föregående natt inte sovit en blund, men trots det gick hjärnan på högvarv. Min rubbade skönhetssömn kändes helt enkelt inte av längre. Tanken av att stå som invandrare och ensam i ett helt nytt land med ett språk, som inte ens min lärare ibland skulle förstå, hade upptagit all min uppmärksamhet. Detta var allt jag drömt om det senaste året. Allt som för ett tag sedan låg så långt borta kysste äntligen mina fötter. Jag var här!

Förr kunde jag aldrig ha skrivit det du nu är på väg att läsa. Mitt hittills livs största äventyr är att gå skola!

Det är nu 5 månader och 14 dagar sedan jag tog mitt första andetag på Kaplanskolan. Jag har just fylld 17 år, har schyssta grannar och härliga kompisar.  Min tillvaro kunde inte blivit bättre. Under tiden som har gått har jag hunnit bygga ett stort nätverk med alla sorters kontakter. Trots allt är livet här, likt varthän jag reser, inte bara sol och gott väder hela året. Läxorna känns 100 gånger svårare på grund av det nya språket. Tio meningar på svenska är som att skriva en hel berättelse på norska, men jag överlever. Eller hur? Mitt val av att ta just detta steg i livet har varit det största och bästa jag gjort. Jag flyttade till ett annat land. Ett land där man enligt Norges invånare inte förstår något, där alla är snygga och fräscha, där varenda kyrkogård och gata är nyputsad varje dag och där cigaretterna och alkoholen ha rea hela året. För mig är Skellefteå den perfekta platsen.

Om jag bläddrar tillbaka några kapitel i denna fantastiska berättelse. Tillbaka till kapitel A. Till starten. En början på ett liv som jag trodde jag aldrig skulle få.

Man får inte fråga vad meningen med livet är utan du måste ge livet en mening.