En sann historia baserad på Per Arne Nilsens färd till grannlandet

Två månader har gått och det känns som jag är i paradiset, ett paradis fyllt med de mest underbara choklader och en minibar där jag kan ta vad jag vill utan att det kostar ett öre. Jag känner mig så tom, men ändå så full på samma gång. Fylld med bästa godiset och tom för något annat. Jag fick börja med blanka blad igen, och till dem blanka bladen som liknar porslin fick jag helt nya kritor. Kritor som jag kan använda för att teckna orsaken till mitt nya liv. Mitt liv som norsk i Sverige.

Det går inte att beskriva min känsla just nu, men jag ska försöka ge det ett försök. Det kändes som om allt gick mot min väg. En väg som var enkelriktad med hur många hål som helst och där högsta lagliga hastigheten var 25km/t. Utmaningarna var stora men nu är allt klart, vägen är nyasfalterad och går båda framåt och tillbaka. Jag kan se hur jag hade det förut samtidigt som jag ser framåt.

Det var första skoldagen och jag vaknade plötsligt av den fruktansvärde ringljuden från mobilen. Det var mamma som ringde för att önska mig lycka till på första skoldagen och jag tackade försiktigt med min nyuppvaknade röst. Jag gick nästan i sömnen till badrummet för att fräscha upp mig när jag såg på klockan, ”DEN ÄR JU FEM MINUTER ÖVER ÅTTA!” ropade jag högt medan jag löpte genom den mörka hallen och in i köket. Jag smörade två smuliga hårdbrödsmackor som inte alls gav en mättande effekt. Jag slängde på mig ytterjackan och hastigt tog jag på mig mina finaste skor, men i stundens hetta, i stressen och tanken att skynda sig till skolan låste jag mig själv ute från min nyligt köpta lägenhet, förbaskat. Jag sprang som en parningsredo däggdjurshane efter norrbölegatan och när jag väl kom till lasarettet klarade jag inte av mer. Sjuhundra kraftiga hjärtslag i minuten parkerade mina ben på samma sekund som jag tog mitt sista löpsteg, ”jag måste sluta röka”. Kroppen lydde inte längre och den egentligt korta biten till den nya skolan, såg ut att vara milslång. Utmattad och stolt anlände jag till Kaplanskolans ”centrum” och hjärta Kakplan, som just då var trafikerat av jämngamla och nyblivna gymnasieelever. Alla lika nyfikna och spända som jag. Denna flock av människor drog sig sakta och säkert mot aulan för gruppering och upprop. Det var hela nattens största hinder för att få den fullständiga skönhetssömn jag faktiskt behövde, jag sov inte en blund. Tanken att stå som invandrare och ensam i ett helt nytt land med ett språk som inte ens min lärare ibland skulle förstå, var allt jag drömt om senaste året! Allt det där som för ett år sedan låg så långt borta kysste äntligen mina fötter. Jag var här!

För ett år sen kunde jag aldrig ha skrivit det du är på väg att läsa nu, mitt hittills livs största äventyr är att gå skola. Det är nu 5 månader och 14 dagar sedan jag tog mitt första andetag på Kaplanskolan. Jag har just fylld 17 år, har schyssta grannar och härliga kompisar.  Min tillvaro kunde inte blivit bättre. På den tiden som har gått har jag byggd en jättestor nätvärk med alla sorters kontakter. Men det är ju som allt annat inte bara sol och gott väder hela året oavsett hur mycket man skulle ha velat det. Läxorna känns 100 gånger svårare för att det är på ett annat språk och tio meningar på svenska är som att skriva en hel berättelse på norska. Men jag överlever eller hur? Jag valde ju att ta detta steg i livet där jag faktiskt flyttade till ett annat land. Ett land där man enligt Norges invånare inte förstår något, där alla är snygga och fräscha, där varenda kyrkogård och gata är nyputsad varje dag, där cigaretterna och alkoholen är på rea hela året. Jag tycker att jag har kommit till den perfekta platsen.

Nu ska vi bläddra tillbaka några kapitel i denna fantastiska historia. Tillbaka till kapitel A. Vi kan säga kapitel A är starten. En början på ett liv som jag trodde jag aldrig skulle få.